ÅNGESTENS HIERARKI DEL 1 - ÄRRET

Året är 2009.

Jag går i sjunde klass.
Jag är en glad, positiv och självsäker tjej.
Trots mobbning och motgångar är det inget som någonsin har kommit åt mig...
Tills idag...

Jag går i korridoren i skolan, påväg till mitt klassrum.
Jag hälsar glatt på mina kompisar och leendet är stort på mig.
Det är en bra dag.
Rätt som det är möts jag av en hand på min axel.
Det är skolsjuksköterskan som står där.

"Evelina kan du vara snäll och följa med mig till mitt rum? Vi behöver prata."

Förundrad följde jag med henne. Vad kunde hon tänkas vilja mig?
Vi har ju inga inplanerade besök med henne?
Vi satte oss ner och hon bad mig ställa mig på vågen.
Jag förstod inte riktigt varför men jag gjorde som hon sa.
När siffrorna kom upp möttes jag bara av ett suck ifrån henne.
Det första hon vräker ur sig är:

"Du behöver gå till en dietist Evelina, du har fetma."

Detta var dagen jag blev ärrad.
Dagen som faktiskt ändrade min syn på mig själv.

Jag visste att jag var större än mina kompisar men jag hade aldrig tidigare brytt mig.
Jag trodde bara det var så jag skulle se ut.
För jag har alltid varit en aktiv tjej.
Rört på mig mer än de flesta och åt som man skulle.
Men nej, det var "fel" på mig. Jag hade fetma.

Hon skulle kontakta en dietist på Kungsbacka sjukhus.
Jag gick ut från hennes rum och stod återigen i korridoren i skolan.
Jag var inte längre speciellt glad, inte positiv och långt ifrån självsäker.
Ett flertal blickar möter mig och tankarna i huvudet började härja...

Varför kollar alla på mig??
Tänker dem just nu på hur tjock jag är??
Är jag ens värd att tyckas om??

Innan denna händelsen så har jag alltid skitit i vad folk har tyckt och tänkt om mig.
Jag har alltid stått upp rakt och varit stolt över den jag är.
Men just i det ögonblicket där sköterskan självmant drog in mig på sitt rum för att trycka ner mitt utseende...

Där brast allt.

Detta var starten på mitt självskadebeteende.

Helt ärligt så kände mig helt värdelös, ful, fet och äcklig.
Nu tog jag istället åt mig vad folk kallade mig.

Dem sa saker som: "Bildäck", "Fetto" och "Michelingubbe".
För varje gång dessa ord uttrycktes, försvann mer och mer av den Evelina jag tidigare var.

Dagen kom då vi skulle till dietisten.
Jag var livrädd.

Skulle hon också trycka ner mig?
Kalla mig fula saker?

Jag sitter i väntrummet med min mamma och min extra pappa, Magnus.
Plötslig hör jag mitt namn ropas upp.
Jag stelnar till.
Ofrivilligt reser jag mig upp ur stolen och vi går alla in till hennes rum.
Vi kan kalla henne Maria. Maria bad mig också att ställa mig på den där jävla vågen.
Hon mätte mig och frågade saker som:

"Vad äter du om dagarna?"
"Brukar du utföra någon form av aktivitet?"

Mamma och Magnus började skratta.
Dem svarade innan jag hann...

"Hon gör ingenting annat än att röra på sig."

Vilket var helt sant. Jag har alltid varit den där tjejen som man fick tvinga in för att äta.
Jag ville hellre vara ute och leka, bygga snöiglos eller spela olika sorters sporter.
Jag spelade fotboll, innebandy och rörde mig konstant.

Maria såg lite förundrad ut och ifrågasatte istället maten.
Mamma svarade återigen före mig.
Mestadels för att jag inte vågade prata, jag kände mig såpass liten i detta sammanhang.
Här sitter tre vuxna människor och diskuterar mitt utseende?

"Hon äter som en vanlig 14 åring bör göra."

Mamma och Magnus var helt säkra på att det hade med min ämnesomsättning att göra.
Vilket Maria också ville kontrollera.
När provsvaren kom visade det sig vara det dem trodde.
Men istället för att medicinera mig trodde Maria att det skulle försvinna med tiden.
Hon ville fortfarande att jag skulle gå hos henne.
Skriva upp vad jag äter/dricker om dagarna och vad jag utför för aktiviteter.

Mamma och Magnus blev lite arga.
Jag med för den delen.
Men jag gjorde som hon sa.

Allt bokfördes. Varenda liten tugga. Varenda aktivitet. ALLT.

Efter några veckor var vi tillbaka i det där rummet tillsammans med Maria.
Jag tog fram mina lappar med ifyllda mat och aktivitetsvanor.

"Du kan ta bort mjölken som du dricker till lunchen."

Mjölken?? MJÖLKEN!?
Det var det ända hon hade att klaga på.
Jag fick fortsätta gå hos henne. Väga mig, känna mig blottad.

Dagen kom då jag fyllde 15 år.
Jag hade precis fått moppe! Lyckan var enorm!
Jag var så himla glad och berättade detta för dietisten.

"MOPPE!? Det var det VÄRSTA ni kunde göra för henne just nu!!"

Sa Maria väldigt argt till min mamma och Magnus.
ALLT vi gjorde var fel. Trots att det egentligen inte var det?
Jag rörde på mig dagligen, åt rätt men gick fortfarande upp i vikt.

Och nu skulle hon ta ifrån mig mina tonår??

Nej. Där satte vi stopp.
Nu skulle hon inte få trycka ner mig längre.
Jag skulle fixa detta själv, köra upp det i ansiktet på henne.

Jag kan och jag ska bevisa för henne.
Bevisa för ALLA, vad jag är kapabel till.


Fortsättning följer...


Gillar

Kommentarer

MOLLY RYAN ??
MOLLY RYAN ??,
fy fan va hemskt. att dom bara försörde dej med deras jävla åskt om hur man ska se ut å skapar ett problem istället för att låta dej vara glad självsäker å vacker tjej precis som du är å va . jag hoppas du mår bättre idag å känner dej självsäker och stark igen ❤️så fint att du delar med dej med detta puss på dej evelina
evelinaramback
evelinaramback,

Åhh underbara Molly! Tack för din fina kommentar. Det är ju tack vare er kompisar som jag pallade med skolan vissa dagar ❤️ Idag mår jag mycket mycket bättre! Hoppas allt är bra med dig? Massa kärlek till dig, puss!!

nouw.com/evelinaramback
eemmaberglund
eemmaberglund,
Bästa, starkaste, finaste vännen ❤️
nouw.com/eemmaberglund
evelinaramback
evelinaramback,
IP: 82.99.3.229