ÅNGESTENS HIERARKI DEL 2 - BIGGEST LOSER

"Jag är så taggad för en revansch.
Att kunna bevisa för alla som har tryck ner mig att jag kan klara av detta.
Dem som har trott att jag aldrig skulle fixa det.
Ni ska få se..."

Dessa orden tänkte jag om och om igen, dagligen.
Detta var min drivkraft. En rejäl revansch.

Året är 2010.

Jag och min storasyster, Angelica, hade precis kollat klart på ett avsnitt av "Biggest Loser".
Just då kom vi på den briljanta planen att ta del av programmet själva, fast på egen hand.
Vi tog fram Angelicas systemkamera.
Ställde oss i mitt rum, iklädda enbart underkläder och ett tajt linne.
Vi mätte våra kroppsmått och vägde in oss.
Nu skulle det ske en förändring!!

Vi tränade hårt dagligen.
Var ute och sprang. Körde intervaller. Drog till gymmet.
Vi åt nyttig mat, drog ner på lite kolhydrater och åt mer grönt.
Vi peppade varandra till tusen!

Jag började gå ner i vikt! Sakta, men fortfarande ner!
ÄNTLIGEN!!!

Tiden går, vikten minskar och jag mår super!
Jag får massa fina komplimanger av folk omkring mig och min självkänsla börjar plåstras ihop.

Men så kom dagen då min älskade storasyster skulle flytta till Norge.
Kändes lite som att halva mig försvann. Hon är ju min bästa vän.
Nu skulle jag få klara av viktresan själv och valde att börja följa massa fitness konton på Instagram.

Farligt. Rent av livsfarligt.

Jag såg enbart sallad och någon form av proteinkälla i deras bilder.
Det kunde vara en burk tonfisk och sallad.
Så vad gjorde jag? Självklart åt jag detsamma.
Inte en chans i världen att jag ville gå upp i vikt igen.
Om detta var det som krävdes var det bara att sätta igång.

Jag började väga min mat och åt under 1200 kalorier per dag och tränade 6-7 dagar i veckan.
Ibland till och med två gånger per dag.
För er som inte är speciellt insatta så åt jag ungefär 1000 kalorier för lite, varje dag.

Jag la kort och gott i min högsta växel som var ett steg för långt.

Jag började svälta mig själv.

Året blev 2012.
Nu tog jag med egna matlådor till skolan.
Jag vågade inte äta något som jag inte hade lagat själv eller vägt.
Jag vägrade också äta mammas mat hemma.
Jag trodde på riktigt att hon skulle försöka göra så jag gick upp i vikt igen.

Jag tänkte:

"Hon har säkert hällt i grädde i den där maten, så jag kommer gå upp allt jag har gått ner".

Mamma var orolig för mig. Hon tyckte inte min mat jag åt var speciellt hälsosam.
Hon hade förstås rätt.
Jag rasade ner i vikt. På ett år hade jag gått ner 15-20kg.
Jag fortsatte i en jäkla fart.

Jag började bli rädd för mat.

Min familj, mina kompisar och min dåvarande pojkvän, Oliver, började reagera.

Men det var ju först nu jag fick komplimanger att jag såg bra ut?
Då kan jag ju inte sluta?
Det är ju såhär man ska se ut? Eller?

Året blev 2013.

Nu vägde jag 59kg, jag startade resan på 89,9kg.
Jag hade alltså tappat 30kg på mindre än 2år.

Jag var överlycklig! Jag var smal!!

Folk i skolan började fråga efter träning och kosttips.
Det blev ett sånt driv för mig, plötsligt var jag den man "såg upp" till.
Men i samband med den snabba viktnedgången började jag känna mig nere, trots all uppmärksamhet.
Jag hade hela tiden känslan att något saknades.
Dum som jag var tyckte jag att jag fortfarande var för tjock.
Jag såg mig inte lika smal som alla andra tyckte att jag var.

Så jag fortsatte ner i vikt...

Nu stod vågen på stadiga 50kg efter ytterligare ett par månaders svält.
Man kunde till och med se mina revben och ryggrad.
Mitt ansikte var likblekt och jag förde mig fram som en zombie.
Jag fick inte längre höra att jag var tjock.
Då var jag värdefull igen tyckte jag.

Jag älskade den känslan.

Men något var fortfarande fel...jag själv tyckte fortfarande att jag var tjock.
Mina hjärnspöken skrek mig rakt upp i ansiktet:

"Svält dig ännu mer ditt fetto! Du är inte värd ett piss."

Min ångest blev bara värre och värre för varje dag som gick...
Jag trodde på riktigt att mitt värde låg i hur jag såg ut.
Det var så folk värdesatte mig hade jag fått för mig.

Kanske inte så konstigt när majoriteten av alla runt omkring mig hade tidigare tryck ner mitt utseende?
Nu när dem ser mig får jag istället en klapp på axeln?
Killar som tidigare inte har brytt sig om att jag existerar, har börjat gilla mina bilder?

Nu var jag inte längre ett värdelöst fetto.

Men en vårdag i 2an på gymnasiet kom ytterligare en skolsköterska fram till mig.
Hon hade märkt av min snabba viktnedgång och var orolig.
(Stort jäkla tack till dig!)

Hon ringde faktiskt till min mamma och sa att hon ville skicka mig till ätstörningsenheten i Varberg.

Jag hade alltså gått från att gå hos en dietist för att jag hade fetma.
Till att ha anorexia och gått ner 40kg på snart tre år.

Konstigt nog gillade jag den bekräftelsen?

Jag gillade att mina revben stack ut.
Jag gillade att folk sa att jag skulle äta mer.
Jag gillade när dem sa att jag tränade för mycket.

För då visste jag att jag inte skulle gå upp i vikt.
Då förstod jag att folk på riktigt ansåg att jag var smal.

INGEN skulle någonsin få kalla mig fetto igen.

Jag förstod inte riktigt allvaret med min rejäla viktnedgång.
Jag hade nu satt mig själv i livsfara.
Min kropp strejkade och mina hjärnspöken var värre än någonson.
Kommande månader skulle bli ett rent helvete för mig.

Nästa stopp...ätstörningsenheten i Varberg.


Fortsättning följer...

Gillar

Kommentarer

Carina
,
Vad fint att du delar din resa, fy så dåligt du måste mått.
Carina
,
Tryckte iväg för fort.Jag hoppas du mår bättre idag Varm Kram ❤
evelinaramback
evelinaramback,
Tack så mycket! Ja, jag tycker det är superviktigt att dessa ämnen inte tystas. Vill kunna hjälpa andra som är i samma sits. Kramar till dig! ❤️
nouw.com/evelinaramback