ÅNGESTENS HIERARKI DEL 4 - ”KÄFTSMÄLLEN”

Året är 2013.

Det är midsommarafton.
Idag har jag bestämt mig för att äta vanlig mat, tillsammans med min familj och min dåvarande pojkvän.
Jag hade trots detta försökt planera dagens kaloriintag så gott det gick.
För självklart räckte det att jag kollade på en tallrik med mat så kunde jag uppskatta den ungefärliga kalorimängden.
Så skadad var jag.
Siffror och mat kretsade konstant i huvudet på mig.
Det skedde av ren automatik.

Jag sitter uppe på mitt rum och rätt som det är ropar mamma på mig.
Jag kommer ner till köket och möts av en skräckinjagande doft.
Det luktar pannkakor.
Detta var INTE inplanerat i mitt dagliga intag.
Jag ville inte ha. Jag vägrade.
Mamma tvingade mig att äta en.
Jag behövde inte ha socker på och jag fick använda min sylt från Kungsörnen med mindre kalorier i.
Hon fattade inte hur detta kunde vara så jobbigt för mig.

Ingen förstod.

Men för mig var det som att klättra upp för Mount Everest...en otrolig kamp.
Tårarna rann ner för mina kinder samtidigt som jag kämpade i mig den där ynkliga pannkakan.
Jag trodde på riktigt att jag skulle gå upp flera kilon.
När jag hade ätit klart antog jag att det värsta var över.
Att resten av dagen kunde löpa på enligt mina egna planer.
Men det tog inte mer än någon timma så lät smoothie maskinen inifrån köket.
Mamma ropar mitt namn igen.

Fan.

Inte mer mat.
Min plan kommer aldrig hålla nu!

Hon häller upp ett litet glas till mig.
Jag grät igen.
Det var en smoothie gjord på naturell yoghurt och frysta bär.
En nyttig jävla smoothie?!

Det var inte själva smoothien jag var rädd för utan själva ätandet.
Det var ytterligare en oplanerad måltid för mig.
Sen hade det gått mindre än tre timmar sedan pannkakan slank ner.
Jag hade fått för mig att emellan varje måltid måste det gå minst tre timmar, fråga mig inte varför.
Det blev ett tvång för mig.
Jag kollade på klockan varje gång jag började och slutade äta.
Det fick helst inte slå någon minut fel.
Tre timmar prick.

Men nu ville mamma att jag skulle äta igen.
Nej. Tusen gånger nej.
Men, jag hade inget val.
Jag kände i hela mig hur jag förstörde midsommar för familjen.
Hur jag gjorde dem besvikna.
Så jag tog glaset med den rosa/lila smoothien och drack samtidigt som tårarna rann igen.

Jag vill inte mer.

Jag var rädd för mat.
Jag hade extrema kontrollbehov.
Jag var kort och gott helt förstörd.
Varenda vaken sekund räknade jag kalorier.
Jag planerade dagliga matintag och träning i ”anteckningar” på mobilen flera dagar i förväg.
INGET annat än det som stod skulle in i min mun.
Absolut inte. Då brast det.
Jag kunde äta godis, popcorn eller kakor men då räknade jag kalorierna och drog ner på maten.
Samt att det bara fick hända på en lördag.
Jag och mina kontrollbehov...

Jag började mer och mer avskärma mig ifrån min familj och mina vänner.
För jag tänkte att ju mindre jag var med dem, desto enklare blir det att följa mina egna planer.
Jag slipper utsättas för situationer där jag måste äta det andra äter.
Är jag själv vet jag att allt kommer bli perfekt.
Inget skulle kunna gå fel.

Men dagen kom då det var dags att åka till ärstörningsenheten igen.
Denna gången följde min pappa, Ulf, med.
Tillsammans med min mamma, Susanne.

Jag skulle väga mig igen.
Jag hade gått ner några hekton till.
Jag blev glad. Alla andra blev besvikna.
Läkarna ville ta nya prover på mig så det var bara att åka vidare till Varbergs sjukhus.

Jag kommer ihåg denna dagen så väl.
Min kropp skrek efter hjälp.
Jag orkade knappt gå.
Jag orkade inte tänka.
Allt gjorde ont.
Jag kunde själv känna min äckliga aceton andedräkt.
Jag kände min kropp bli allt mer och mer svag.
Jag var inte längre samma person.

Vi satte oss i väntrummet.
Jag var rädd. Jag HATAR nålar.
Vi hade bett om att få lite bedövningssalva innan dem skulle sticka, som jag alltid har fått.
Men detta kunde dem inte erbjuda sa en sköterska.
Jag blev ännu mer rädd.
All denna nervositet tog extremt hårt på min kropp.
Jag började bli yr.

Sköterskan ropade upp mitt namn och jag gick med in och satte mig i stolen.
Hon tog proverna på mig och påväg tillbaka till väntrummet höll jag på att svimma.
Mamma och pappa fick sitta och hålla om mig.
Hela rummet snurrade och jag hade ingen energi kvar över huvudtaget.
Vi satt kvar där ett tag.
Tillslut hade jag samlat kraft till att ställa mig upp.

Efter några dagar fick vi ett samtal från ätstörningsenheten igen.
Jag skulle få reda på mina provsvar.
Jag förstod inte varför vi behövde åka dit för att få veta resultaten.
Men när vi väl satt där och jag såg allvaret i sköterskans ögon, då förstod jag.

”Evelina...fortsätter du såhär så kommer du inte leva länge till.”

Mamma fick tårar i ögonen.
Jag med.
Vafan säger hon?
Jag fattade att jag skadade min kropp men inte riktigt så allvarligt.
Jag svälte mig själv, min kropp skulle inte orka mycket mer.
Jag hade satt mig själv i extrem livsfara.

När vi kom hem den dagen så var jag väldigt tankspridd.
Jag kunde ändå inte riktigt sätta mig in i hur allvarlig situationen var.
Mamma ville att jag skulle äta något igen.
Jag sa nej, började gråta för jag inte vågade äta det hon hade tagit fram.

Där rann bägaren över för henne.
Hon började gapa, skrika och gråta.

”Fattar du inte att du kan dö?! Att du kan försvinna ifrån mig!!”

Hon gick mot ytterdörren och smällde igen den framför ögonen på mig.
Hon satte sig i bilen och körde iväg.
Bort från mig.
Jag började gråta hysteriskt.
Jag fick knappt luft.
Mamma hade aldrig skrikit på mig förut. Aldrig.
Nu fattade jag allvaret.

Jag behövde en käftsmäll.

Jag behövde vakna till.
Nu räcker det.
Jag måste förändra mitt beteende.

Jag ville inte dö.
Men jag ville heller inte bli tjock igen.
Då var jag ju inte värd något?
Jag började pendla i mina tankar vad som var värst.

Hur sjukt är det inte att en 18årig tjej funderar över vad som är värst, dö eller bli tjock?

Att utseende och kroppsideal har blivit ett sånt hets, det är sjukt.
Riktigt jävla sjukt.

Tack vare mamma började jag förstå att jag måste ta mig i kragen.
Jag vill finnas kvar ett tag till.
Jag började tänka på framtiden.
Att jag en dag vill gifta mig.
Skaffa barn.
Köpa hus.
Allt det där dem flesta drömmer om.

Jag måste skärpa mig.

Mitt liv är värt att kämpa för.
Jag ville bli lycklig igen och jag skulle göra vad som helst för att nå dit.
Jag ville bli den där goa och glada Evelina igen.

Den där kompisen man ville hänga med varje dag.
Den där dottern man var stolt över.
Den där tjejen som tidigare var så extremt självsäker.
Jag ville vara den där Evelina igen.

Men det jag inte visste var hur mycket jobb som väntade mig.
Jag trodde bara jag behövde äta ordentligt igen.
Men nej, psykiskt var jag inte riktigt där.
Nu skulle mina hjärnspöken börja härja för fullt.
Jag ville fortfarande straffa mig själv.

Men för att nå lycka och välmående, var jag villig att kämpa.
Jag är ingen person som lägger mig ner när det börjar bli tufft.
Då smäller jag istället i en till växel.

Dåtida Evelina, om jag bara kunde berätta för dig vad som väntade härnäst...
Varna dig för dina dumma idéer som du trodde var "lösningen" på allt.
Du kommer skada dig själv igen.
Ordentligt...
Snälla sluta nu...


Fortsättning följer...

Gillar

Kommentarer