ÅNGESTENS HIERARKI DEL 5 - DEN NYA SJUKDOMEN

Det är höst, Oktober 2013.

Jag vet inte vad jag vill.
Jag känner ingen kärlek för något längre.
Ingen glädje och ingen ilska.
Bara ångest och tomhet.

Jag känner mig helt ihålig.

Nu var jag påväg att stöta bort en till person i mitt liv.
Han som faktiskt var en av dem personerna som alltid har stöttat mig.
Jag kände själv att jag inte var värd kärlek.
Jag tänkte hela tiden:

”Varför skulle någon älska mig, när jag inte älskar mig själv?”

Så dagen kom då jag avslutade mitt och min dåvarande pojkväns förhållande.
Vi hade snart varit tillsammans i två år.
Men jag klarade inte av kärlek.
Jag behövde fokusera på mig själv just nu.
Lösa mina egna problem och faktiskt komma ur den bubblan jag har levt i de senaste åren.

Nu kände jag sorg.

Jag var ledsen över att jag snart inte hade någon kvar i min närhet.
Jag hade nu stött bort dem flesta kompisarna och nu min dåvarande kille.
Jag behövde tid att växa.
Fatta mogna och bra val.
Bli den bästa versionen av mig själv.

Jag var inte speciellt snäll mot varken min familj eller killen under den här tiden.
Jag visade knappt någon kärlek gentemot dem.
Jag var instängd i min egen värld.
Det var sällan jag frågade hur dem mådde eller ens gav dem en kram.

Jag gillade inte närhet.

Jag fattade att detta inte kunde fortsätta såhär.
Så jag gjorde ett val.
Jag behövde tid för mig själv.

Nu började jag hänga mer och mer med min kompis Jennie.
Henne har jag känt sen jag var fem år.
Hon var faktiskt en av dem kompisarna som inte lät sig stötas bort.
Hon fanns där, hela tiden.
Det är jag så tacksam för.

Jag var fast besluten i att jag ville förändras.
Få tillbaka mitt sociala liv.
Träffa nya människor som kunde inspirera mig till att förändras.
Jag ville fly från min egen verklighet.
Vara någon annan för ett tag.
Inte vara den där tjejen med stora kontrollbehov och en enorm rädsla för mat.

Jag kommer specifikt ihåg en kväll.

Jag och Jennie skulle gå på en Halloweenfest hos hennes killes kompis, vi kan kalla honom Johan.
Jag drog igång spellistan hemma i mitt rum med peppande musik.
Mina osockrade ciderflaskor hade jag packat ner i en väska.
Jag hade med mig fem stycken cider och 1dl vodka blandat med lightläsk.
Med full koll på vad all dricka innehöll kalorimässigt, bokförde jag detta i min matdagbok på mobilen.
Trots att jag skulle dricka ville jag veta att allt jag fick i mig, var under den gräns jag hade satt upp.
För jag ville ju fortfarande inte gå upp i vikt.

Väl framme på festen hälsade jag på allt folk.
Jag kände mig ganska udda.
Jag försökte att inte ta för stor plats och hängde mest med Jennie.
Men när någon flaska cider hade slunkit ner, kände jag mig mer säker.
Alla människor som var där var supertrevliga.
Jag började prata med fler och fler.
Speciellt med Johan som hade festen.

Det slutade med att jag hängde med han resten av kvällen.
Vi pratade massor och tillslut kysste han mig.

Jag började störtlipa.

Han fattade inte varför.
Jennie förklarade för honom att jag nyss hade gjort slut med mitt ex.
Det kändes så fel att få någon annan killes uppmärksamhet.
Men ändå rätt på något konstigt sätt.

Senare bad Johan sin kompis att skjutsa hem mig.
Han följde med i bilen för att se att jag kom hem ordentligt.
Han ville att vi skulle höras av igen.

Efter några dagar träffades vi.
Han fick mig faktiskt att känna mig modigare.
Våga mer.
Tillslut träffades vi flera dagar i veckan.
Jag och Jennie blev bästa vänner.
Johan och Jennies dåvarande kille var bästa vänner.
Allt var perfekt.
Jag började släppa mer och mer på mina kontrollbehov.
Jag satte mig själv i situationer som jag tidigare hade hatat.

Jag vågade inte tacka nej till mat längre.
För jag ville inte känna mig konstig i den kompiskretsen.
Tillslut blev jag och Johan tillsammans.
Han fick mig att börja må bra igen.

Jag slutade gå hos ätstörningsenheten.
Vi kände att det inte fanns mer att hämta där.

Men i samband med allt detta så började ångesten smyga sig på igen.
Det var mycket i skolan.
Mycket med kompisar.
Mycket med träning.
Samt att jag märkte att min vikt sakta började gå uppåt.

Jag blev så ledsen.

Men nu kom jag ju på vad läkaren hade sagt på ätstörningsenheten.
Då han frågade om jag spyr upp min mat.
Jag tryckte detta lät otroligt smart.
Man kunde äta hur mycket man ville och sen bara spy upp allt.
Plus minus noll.
Eller?

Oj så fel jag hade.
Kontrollbehoven kom tillbaka.
Jag var tvungen att planera in tider då jag kunde äta när ingen var hemma.
Bara för att jag skulle kunna spy upp min mat sen.

Jag länsade skafferiet hemma på bröd, kakor och godis.
Sen spydde jag tills galla kom upp.
Jag ville inte ha en enda bit mat kvar i kroppen.

Men det var något som var fel.
Vikten gick fortfarande upp, trots att jag inte hade behållt någon mat.
Det jag inte visste då var att min kropp hade ställt in sig på svält, igen.
Så den lagrade allt som fett i rent försvarstagande.

Ångesten blev värre för mig.
Jag fortsatte spy upp allt jag åt.
Vikten ökade lite i taget hela tiden.
Nu hade jag nått botten igen.

Jag hade fått bulimi och visste inte hur jag skulle bryta det.
Jag visste inget om sjukdomen.
Ingen hade berättat för mig hur kroppen reagerar eller hur man mår.
För varje gång jag spydde gjorde hela huvudet ont.
Synen blev suddig.
Hjärtat började banka.
Ångesten var total.

Men jag skämdes över att erkänna vad jag höll på med.
Ingen skulle få veta tänkte jag.
Detta ska jag lösa på egen hand.
Men nej, det blev inte riktigt så.
Jag kunde inte bryta det.

Jag var fast.

Nu hade jag hittat ett nytt sätt att skada mig själv på.
Inom mig fanns fortfarande självhat och ångest.
Jag visste inte hur jag skulle övervinna detta beteende.
Jag ville verkligen inte berätta för någon.
Jag skämdes.
Sen ville jag inte tillbaka till ätstörningsenheten...
Så jag gjorde som förut.
Började ta avstånd från människor.

Året blev 2014 och nu är vi inne på mitt sista gymnasieår.
Bulimin gick till en sån överdrift att jag började spy på allmänna toaletter också.
Nästan varje dag efter lunchen i skolan sprang jag till toan.
Jag önskade ändå att någon kom på mig så jag kunde få ett stopp på detta.
Men ändå inte...

Jag ville skada min kropp.
Jag kände att jag inte var värd ett piss.

I samband med bulimin började jag styrketräna ordentligt igen.
Jag började få muskler och det var ju där en del av vikten la sig.
Men det förstod ju inte jag.
Det ända jag fokuserade på var siffrorna på vågen och hur tydligt man kunde se mina revben.

Vart försvann den där glada, självsäkra och spontana lilla flickan?
Den flickan som inte brydde sig om vad andra tyckte?
Hon som skulle ta hela världen med storm?
Hon var borta.

Nu gjorde jag även slut med Johan.
Jag ville vara själv, igen.
Jag klarade inte av att tänka på någon annan än mig själv för tillfället.
Mina bettenden skadade min kropp mer och mer för varje dag.
Energin började fallera tillsammans med mitt sociala liv och jag spydde x-antal gånger, oftast varje dag i den mån det gick.

Hur fan skulle jag ta mig ur det här?


Fortsättning följer...


Gillar

Kommentarer