ÅNGESTENS HIERARKI DEL 6 - SJUNG OM STUDENTENS "LYCKLIGA DAG"

Jag ser mammas röda bil köra ut från vår parkering.
Hon skulle till jobbet, äntligen.
Nu var jag själv i huset igen.
Mina tankar snurrade i huvudet.
Jag hade ju försökt lova mig själv att sluta med mitt beteende.
Få ett stopp på bulimin.
Men så enkelt var det inte...
Så jag åt, i massor tills jag sprang och spydde.
Plötsligt hörde jag en bil köra upp på vår grusade infart.
Livrädd för att bli påkommen kikade jag ut genom fönstret.
Det var mammas bil...fan!
Hennes möte hade blivit inställt.
Min första tanke var:

"Jag är ju inte klar! Jag måste få upp allt!!"

Men det hann jag inte såklart.
Mamma kliver in och jag mår piss.
Ångest upp till öronen och det fanns inget jag kunde göra åt saken.

Jag ville inte göra mamma besviken igen.
Jag ville inte tillbaka till ätstörningsenheten.
Men...jag ville inte fortsätta spy heller.
Jag var trött på att svika mig själv.
Gång på gång.

Hur hela min ångestattack gick till vid ett sånt här skede är svårt att förklara.
Det är nästan som att hjärnan inte vill lyssna på kroppen.
För jag var medveten om att detta inte var bra för mig.
Hjärnan skriker nej medan kroppen gör det ändå.
När jag äntligen var påväg uppåt från min anorexia så väljer jag fel väg och kör käpprätt åt helvete igen.

Mamma och jag började tjafsa lite smått under denna tiden.
Istället för att lösa problemen så valde jag att flytta hem till pappa ett tag.
Jag var fast besluten att flytten skulle medföra en förändring.
Att jag skulle sluta skada mig själv och få tillbaka mitt liv.
Men nej.
Inget kunde få mig ur dessa vanor.

En dag kom Linda, pappas fru, fram och frågade mig:

”Evelina du har inte börjar spy va? Jag såg lite fläckar på toan...”

Jag frös till.
Det var ju jag men det kunde jag inte erkänna...
Jag svarade bara nej.
Hur skulle jag göra nu?
Dem hade koll på mig.

Desto närmare studenten vi kom, desto mer kände jag att jag ville hem till mamma igen.
Såklart hon skulle få uppleva dagarna innan sin minsta dotter tar studenten.
Så jag flyttade hem till henne och Magnus.
Där fortsatte spyorna.

Mamma kom på mig också...
Vi hade ett långt samtal en kväll vid köksbordet.
Hon började gråta när jag bekräftade vad jag höll på med.
Jag kunde inte ljuga för henne...
Men jag lovade att jag skulle sluta.
Det var lättare sagt än gjort...

Jag fortsatte ändå.

Men ett löfte jag hade gett mig själv var att efter studenten skulle jag inte spy mer.
Kroppen började verkligen ta stryk nu.
Jag kände mig jämnt yr.
Jag hade grymt stora kontrollbehov.
Jag kunde inte äta mat utan att tänka på om och när jag skulle springa till närmsta toalett.
Jag orkade inte mer...

Dagen kom då jag skulle ta studenten.
Jag var så himla taggad och lycklig.
Både på förändring och själva studenten.

Vi skulle hem till en klasskompis på frukost.
Man skulle själv ta med sig det man ville äta.
Jag hade packat in en nyttig fralla med skinka och ett tunt lager smör i plastfolie.
Jag tänkte att om jag inte ska kräkas denna dag, var jag tvungen att dra ner på maten.
En flaska skumpa korkades upp denna tidiga morgon.
Timmarna gick.
Nu var det dags att börja gå bort till skolan för klassamlingen, studentlunchen och utspringet.

Jag kommer verkligen ihåg hur nervös jag var inför lunchen.
Rädslan för att det bara skulle finnas "onyttiga" saker på tallriken.
För så fort jag åt någonting som inte var dietmat, kände jag att jag var tvungen och spy upp det.
Det ville jag verkligen inte idag.

Tallrikarna med mat stod framdukade på borden.
Vi satte oss och började äta.
All skinka och sallad åt jag upp direkt utan konstigheter.
Sen satt jag och petade lite i pastasalladen och pajen.
Jag var fortfarande livrädd över att äta vanlig mat.

Ingen av mina kompisar visste om min sjukdom.
Dem trodde bara att jag hade blivit frisk från anorexin.
Om det vore så väl...
Allt som rörde sig i huvudet på mig var mat, kräkning och träning.
Hets efter hets efter hets.

När lunchen var färdig taggade vi till inför utspringet.
Nu var det dags.
Den stora förändringen.
Mitt nya liv.
Allt var planerat.

"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeeeenteeeen.
FY FAN VA VI ÄR BRA!!"

En vecka efter studenten bosatte jag mig i Oslo.
Tillsammans med min storasyster och hennes kille, Simon.
Där skulle jag både träna och äta hälsosamt.
Jobba och tjäna pengar.
Jag hade bestämt mig för att bli mer social och spontan igen.
Men det allra viktigaste, jag skulle inte låta min bulimi fortlöpa.

Tiden i Oslo var bra för min sjukdom.
Jag kände inte att jag behövde spy.
I min storasysters sällskap var jag trygg.
Hon vet vad jag mår bra av.
Hon är min stora förebild.
Henne vill jag verkligen inte göra besviken.

Men tyvärr funkade inte Oslo för mig ändå.
Jag kände mig ensam.
Jag saknade Kungsbacka.
Jag saknade dem kompisarna jag hade kvar.
Jag saknade min familj.
Så jag flyttade hem efter några månader.

Mamma och Magnus gjorde om hela övervåningen till en lägenhet för mig.
Där trivdes jag.
Men det dumma var att jag var ensam där uppe.
Ingen hade koll på mig.
Detta gjorde det lätt för mig att bryta mitt löfte.
Jag började spy igen.

Fan vad besviken jag blev på mig själv.
Jag visste att när jag nu har startat detta mönster igen, skulle det bli svårt att sluta.
Jag hade såklart rätt.
Min ångest blev extrem

Min hals började göra ont för att jag hade stoppat ner fingrarna för mycket.
Mitt huvud gjorde ont konstant och jag var så himla yr.
Hjärtat pulserade snabbare.
Jag förstod inte vilken fara jag hade satt mig själv i igen.

Jag har en tendens till att gå in för saker till 110%.
Skulle jag gå ner i vikt blev det till en överdrift.
Skulle jag börja äta igen blev det till en överdrift.
Skulle jag träna blev det till en överdrift.
Det var allt eller inget.

Året blev 2015

Min kropp var mitt fängelse.
För att bryta mig loss försökte jag slå mig ut.
Slag efter slag.
Jag kände mig värdelös igen.
Men jag ville ha bekräftelse.
Att jag faktiskt dög för den jag var.
Jag behövde kärlek.

Jag hade bestämt mig för att sluta spy, igen.
Nu skulle träningen köras igång ordentligt.
Dietmat skulle käkas.
Cardio skulle köras.
Min kropp skulle kort och gott bli helt jävla amazing.
Nu skulle svetten få rinna...


Fortsättning följer...

Gillar

Kommentarer