ÅNGESTENS HIERARKI DEL 7 - "PRÖVAR MINA VINGAR"

Året är 2015

Jag hatar min kropp.
Varenda millimeter av den.
Men nu är jag tjugo år och måste ta mig i kragen.
Hatar jag den så mycket, får jag börja göra något åt saken.

Nu jävlar.

Jag hade bestämt mig för att minimera kräkningarna.
Kunde jag inte sluta så ville jag först och främst dra ner på dem.
Jag styrketränade varje dag och åt dietmat.
Kroppen började få riktiga muskelkonturer.
Men jag hade ett mål med allt.
Jag och min syster hade bokat in oss på "Tough Viking".
Ett OCR-lopp med start i Oslo i Maj.

Samtidigt som jag var fullt dedikerad till träning så hände mycket runt omkring mig för tillfället...
Ett väldigt stort familjebråk ägde rum.
Av respekt till min familj väljer jag att inte gå in på vad som hände.
Jag ville bort från allt och flyttade hem till min farmor ett tag.
Jag ville inte behöva välja någons sida under detta bråk, därför valde jag att flytta.

Hemma hos farmor spydde jag inte.
Trots all ångest så bestämde jag mig för att inte göra det hos henne.
Det hade känts så fel.
Sen är hon pensionär och var nästan alltid hemma.
Det gick några veckor och min kompis, Natasha, ringde till mig och hade en fråga.
Hon stöttade mig väldigt mycket under familjedispyten.
Hon undrade om jag ville bli sambo med henne.

Fasen sicken lycka!

Det skulle bli så kul att bo tillsammans med en av mina närmaste kompisar.
Natashas mamma och syster som bodde i lägenheten i centrala Kungsbacka skulle flytta till Borås ett tag.
Det betydde att Natasha och jag skulle få en fyra helt för oss själva.
Att bo med någon hade sina fördelar för mig.
Jag ville ta varenda chans för att slippa vara ensam.
För det var just då mina ångestattacker kom.
Det var då jag kände att jag behövde spy.

Jag packade mina saker och flyttade.
Under denna tiden hade jag två jobb, där jag aldrig sa nej till ett pass.
Det kunde vara dagar då jag arbetade 34 timmar i sträck, plus träning på det.

Jag kunde börja dagen med träning innan jag skulle iväg och jobba på ett stödboende.
Jag började klockan 07 på morgonen och slutade klockan 09 nästa dag, alltså 26 timmar.
Sedan åkte jag direkt till mitt andra jobb, butiksbiträde på Hunkydory.
Där jag jobbade från 9:30 till 17.
På något konstigt sätt gillade jag det.
För jag var aldrig ensam.
För varje gång jag var ensam flög mer och mer tankar i huvudet på mig.
Jag orkade inte tänka.
Inte på sånt som får mig att känna ångest.
Speciellt inte nu när familjebråket ägde rum.
Om jag tänkte på allt mådde jag skit.
Det var just träning, jobb och kompisar som fick mig att inte tänka.
Därför arbetade och tränade jag konstant.

Men Hunkydory fick stänga igen.
Jag sökte jobb på Adidas och jag fick det.
Nu kändes det som att allt i mitt liv rörde sig kring träning.
Mina muskler började verkligen ta form nu.
Jag älskade min kropp igen.
Det är så löjligt när man tänker på det.
Att man inte kan älska sig själv oavsett hur man ser ut.

Men en dag sa kroppen ifrån.
Jag slutade kunna sova på nätterna.
Jag hade ständigt ont i huvudet.
Jag var livrädd för jag trodde att jag var allvarligt sjuk.
Vilket jag faktiskt var...

Jag valde att söka vård för detta efter Natasha hade tvingat mig att göra det.
Det visade sig att jag var deprimerad och var påväg in i den berömda "väggen".
Läkaren skrev ut antidepressiva till mig.
Min första reaktion var:

"Vadå jag är inte psykiskt sjuk?!"

Men nu i efterhand så var jag ju faktiskt det.
När jag tänkte på en psykisk sjuk person då såg jag en människa med tvångströja framför mig.
En person som är tagen ur en skräckfilm, som de spänner fast på en brits och ger lugnande till.
Jag tror faktiskt det är många som har just den associationen till ordet psykiskt sjuk.
På grund av att detta ämne är såpass tabubelagt.

Tyvärr förstod inte så många i min närhet heller.
Orkade jag inte träffas en dag möttes jag istället av sura miner och jag behövde hela tiden förklara mig.
Ville jag inte med ut och festa så var jag tråkig och helt galet deprimerad.
Dem förstod inte att jag var sjuk.
Då var jag inte så påläst eller erfaren som jag är idag, så jag tog bara åt mig skiten.
Trodde hela tiden att jag var felet.
Istället för att förklara för dem att jag inte pallade med vissa saker just då.
Tyvärr var det så mitt och Natashas samboskap slutade.
​Genom okunskap, stress och mitt mående.

Men nu började saker och ting lätta sig mellan mig och mamma efter allt.
Hon sa att jag kunde flytta hem till dem igen om jag ville.
Men visiten blev snabb.

Året blev 2016.
Jag fick tag i en lägenhet i Hanhals.
En superfin lägenhet och jag skulle få bo på egen hand för första gången.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös.
Under tiden jag bodde hos Natasha spydde jag bara enstaka gånger.
Men det skedde då och då.
Nu skulle jag vara helt ensam.
Klarar min ångest av detta?
Konstigt nog var det då jag fick växa som människa på riktigt.

Pröva mina vingar.

Skulle jag någon gång bli kvitt min bulimi så var det nu.
Jag hade bestämt mig.
Jag hade mycket kvar att jobba med.
Både med min skeva relation till mat och min egna självbild.
Det blev fortfarande väldigt mycket träning.
Dagar då jag inte orkade gymma tvingade jag iväg mig ändå.
Jag åt fortfarande mina antidepressiva och jobbade mycket.
Jag var verkligen inte rädd om min kropp även då jag inte spydde längre.

Jag började söka kärlek från alla håll och kanter.
Jag visste inte vad jag ville ha ut av det.
Kanske bara en trygg punkt?
Få bekräftelse?
Månaderna gick och jag hade blivit bränd ett flertal gånger.
Men vad gör det?
Efter att man har kysst ett par grodor, hittar man tillslut sin prins...


Fortsättning följer...

Gillar

Kommentarer