Allt började med en dating-app.
Jag hade fått en superlike av dig.
Jag tyckte du såg otroligt snäll ut med ett snyggt maskulint utseende.
Inte som en stereotypisk "fuck boy".
För sånna var jag otroligt trött på.
Du såg varm ut.
Som en person som hade hjärtat på rätt ställe.
Jag swipade höger.
Det blev en matchning.
Ja, det är Tinder-appen jag pratar om.
Det var där jag mötte min andra hälft.
Han som fick mig att bli hel.
Världens bästa kille.

Du skrev till mig i början av april.
Jag försökte spela svår och svarade flera timmar senare.
Vi började prata om vart vi jobbade.
Jag berättade att jag jobbade på Adidas i Kungsbacka.
Då sa du att du skulle komma förbi och köpa skor av mig i helgen.
Jag svarade bara: "haha gör du det"
Jag trodde verkligen inte på dig...
Varför skulle en kille från Göteborg åka till Kungsbacka för att träffa mig på mitt jobb?

Helgen kom, det var söndagen den 17 april, samma dag som min systers födelsedag.
Det var ca 30 min kvar innan vi skulle stänga butiken.
Jag hade berättat för min kollega, Matilda, att du hade sagt att du skulle komma förbi.
Men jag visste hela tiden att du inte skulle komma, men jag hoppades ändå att jag hade fel.
Vi höll på att städa iordning och helt plötsligt såg jag en kille borta vid skorna.
Jag kände igen honom...

Det var du.

Jag gick fram till dig och kramade om dig.
Precis som att vi hade träffats flera gånger innan.
För det var verkligen så det kändes.
Vi pratade och jag hjälpte dig med skor.
Jag var så nervös men samtidigt så säker.
Minuterna gick, vi skulle stänga och du åkte hem.
Senare på kvällen fick jag ett meddelande av dig.
Där skrev du att du ville gå på en date med mig.
Självklart sa jag ja.
Det var starten för oss.

Vi träffades flera gånger och märkte att det var mycket som var läskigt likt mellan oss...
Saker som vi har varit med om eller gjort innan vi ens lärde känna varandra:
Första egna lägenheten du fick var samma år och samma dag som jag fick min.
Första tatueringen du gjorde var samma år och samma dag som jag gjorde min första.
Den enda mor/farföräldern du har kvar är din farmor, samma för mig.
Dina föräldrar är skilda, mina också.
Din systers förra kille och min barndomskompis förra kille var bästa kompisar.
Ditt ex bodde i närheten av där jag bodde.
Mitt ex bodde i närheten av där du bodde.
Vi båda hade gått ner en hel del i vikt.
Jag kan fortsätta rabbla upp saker...

Jag kände i hela mig att du är min själsfrände.
Du och jag är menade att vara tillsammans.
När jag är med dig mår jag bra.
Mina ångestattacker blev mindre och mindre.
Jag spydde inte längre.
Jag började känna mig säkrare i mig själv.
Du fick mig att förstå hur vacker jag är på både in och utsidan.
Du överöste mig med kärlek.

Månaderna gick och det blev sommar.
Jag hade valt att avsluta min anställning på Adidas.
Jag började studera på distans till Administratör och jobbade extra på Gant.
Du ställde den stora frågan om jag ville flytta in hos dig.
Detta var nog en av dem lyckligaste stunderna i mitt liv.
Jag förstod mer och mer att det var dig jag ville leva resten av mina år med.
Jag flyttade in till dig i augusti.

Du fick mig att bryta mina vanor.
Det var det som krävdes för att mina kontrollbehov skulle släppa.
Tidigare tyckte jag inte ens om att sova bredvid en annan person.
Nu kan jag inte sova en natt utan dig.
Dagar jag känner mig ledsen och kommer i en dipp.
Då finns du där och lyfter upp mig igen.

Jag vet att du har känt dig hjälplös vissa stunder.
Stunder då vi har bråkat om mitt mående.
Men älskling, bara att du finns här hos mig, mår jag som bäst.
Att du lyssnar på mig när jag berättar om min ångest är all hjälp som behövs.
För jag har fortfarande mina dagar.

Dagar då jag känner att min kropp är helt fullkomligt avskyvärd.
Dagar då jag bara vill ligga i sängen hela dagen och slippa träffa folk.
Dagar då jag känner min stressad och inte vet vad jag vill.

Du stöttar, du lyssnar och du finns där.
Det är allt som behövs.
Tala är silver, lyssna är guld.
Du är guld.

Joel, jag älskar dig.

Jag tror aldrig jag kommer bli helt frisk från min ångest.
Men jag lär mig hela tiden hur jag skall hantera den.
Vilket jag har blivit mycket bättre på.
Jag har lärt mig att mitt värde ligger inte i hur jag ser ut eller i vad jag presterar.
Jag har lärt mig att jag kommer ha dagar då jag inte är fullkomligt förtjust i min kropp och det är okej.
För vi alla har våra dagar.
Men det allra viktigaste som jag har lärt mig är att inget blir bättre av att skada mig själv.
Det drar bara ner mig till botten igen och dit vill jag inte.

Psykisk ohälsa är något som alla borde lära sig mer om.
Det är många runt omkring oss som lider av självskadebeteenden, ångest och depression.
Jag vill att ni som går i skolan ska kunna se den där personen som skriker efter hjälp.
Jag vill att ni som mobbas förstår vilka konsekvenser era slag och ord har.
Alla personer bär på något slags bagage.
Just psykisk ohälsa är svårt att se.
Många vill inte ens bli påkomna.
Jag var en av dem.

Ni som lider av någon form av psykisk ohälsa, var inte rädda att söka hjälp. Eller prata med någon i din närhet. Det är det bästa man kan göra, prata, prata och prata.

Idag är jag frisk från bulimi och anorexia.
Jag tränar när jag känner att kroppen orkar.
Jag jobbar inte ihjäl mig och jag tar mitt mående på allvar.
Nu vill jag hjälpa andra som är i samma sits som jag var i.
Jag vill lyfta detta tunga och jobbiga ämne till ytan.
Psykisk ohälsa är allvarligt och jag vill att alla ska förstå innebörden.

Varje tanke är en strid.
Varje andetag är ett krig.
Hjälp dem att ta fajten.
Ingen ska behöva kämpa ensam.
Varje individ är värdefull.
Varje utseende är vackert.
Sprid kärlek som konfetti.
För det är då vi alla växer som människor.
Genom kärlek, medmänsklighet och förståelse kan vi göra världen till en bättre plats.

Du är aldrig ensam.
Glöm inte det.

Jag vill tacka min familj, mina vänner och min stora kärlek, Joel.
Tack för att ni alltid har funnits där för mig.
Stöttat mig genom alla tuffa tider.
Det är tack vare er jag lever idag.
Jag älskar er.

Året är 2015

Jag hatar min kropp.
Varenda millimeter av den.
Men nu är jag tjugo år och måste ta mig i kragen.
Hatar jag den så mycket, får jag börja göra något åt saken.

Nu jävlar.

Jag hade bestämt mig för att minimera kräkningarna.
Kunde jag inte sluta så ville jag först och främst dra ner på dem.
Jag styrketränade varje dag och åt dietmat.
Kroppen började få riktiga muskelkonturer.
Men jag hade ett mål med allt.
Jag och min syster hade bokat in oss på "Tough Viking".
Ett OCR-lopp med start i Oslo i Maj.

Samtidigt som jag var fullt dedikerad till träning så hände mycket runt omkring mig för tillfället...
Ett väldigt stort familjebråk ägde rum.
Av respekt till min familj väljer jag att inte gå in på vad som hände.
Jag ville bort från allt och flyttade hem till min farmor ett tag.
Jag ville inte behöva välja någons sida under detta bråk, därför valde jag att flytta.

Hemma hos farmor spydde jag inte.
Trots all ångest så bestämde jag mig för att inte göra det hos henne.
Det hade känts så fel.
Sen är hon pensionär och var nästan alltid hemma.
Det gick några veckor och min kompis, Natasha, ringde till mig och hade en fråga.
Hon stöttade mig väldigt mycket under familjedispyten.
Hon undrade om jag ville bli sambo med henne.

Fasen sicken lycka!

Det skulle bli så kul att bo tillsammans med en av mina närmaste kompisar.
Natashas mamma och syster som bodde i lägenheten i centrala Kungsbacka skulle flytta till Borås ett tag.
Det betydde att Natasha och jag skulle få en fyra helt för oss själva.
Att bo med någon hade sina fördelar för mig.
Jag ville ta varenda chans för att slippa vara ensam.
För det var just då mina ångestattacker kom.
Det var då jag kände att jag behövde spy.

Jag packade mina saker och flyttade.
Under denna tiden hade jag två jobb, där jag aldrig sa nej till ett pass.
Det kunde vara dagar då jag arbetade 34 timmar i sträck, plus träning på det.

Jag kunde börja dagen med träning innan jag skulle iväg och jobba på ett stödboende.
Jag började klockan 07 på morgonen och slutade klockan 09 nästa dag, alltså 26 timmar.
Sedan åkte jag direkt till mitt andra jobb, butiksbiträde på Hunkydory.
Där jag jobbade från 9:30 till 17.
På något konstigt sätt gillade jag det.
För jag var aldrig ensam.
För varje gång jag var ensam flög mer och mer tankar i huvudet på mig.
Jag orkade inte tänka.
Inte på sånt som får mig att känna ångest.
Speciellt inte nu när familjebråket ägde rum.
Om jag tänkte på allt mådde jag skit.
Det var just träning, jobb och kompisar som fick mig att inte tänka.
Därför arbetade och tränade jag konstant.

Men Hunkydory fick stänga igen.
Jag sökte jobb på Adidas och jag fick det.
Nu kändes det som att allt i mitt liv rörde sig kring träning.
Mina muskler började verkligen ta form nu.
Jag älskade min kropp igen.
Det är så löjligt när man tänker på det.
Att man inte kan älska sig själv oavsett hur man ser ut.

Men en dag sa kroppen ifrån.
Jag slutade kunna sova på nätterna.
Jag hade ständigt ont i huvudet.
Jag var livrädd för jag trodde att jag var allvarligt sjuk.
Vilket jag faktiskt var...

Jag valde att söka vård för detta efter Natasha hade tvingat mig att göra det.
Det visade sig att jag var deprimerad och var påväg in i den berömda "väggen".
Läkaren skrev ut antidepressiva till mig.
Min första reaktion var:

"Vadå jag är inte psykiskt sjuk?!"

Men nu i efterhand så var jag ju faktiskt det.
När jag tänkte på en psykisk sjuk person då såg jag en människa med tvångströja framför mig.
En person som är tagen ur en skräckfilm, som de spänner fast på en brits och ger lugnande till.
Jag tror faktiskt det är många som har just den associationen till ordet psykiskt sjuk.
På grund av att detta ämne är såpass tabubelagt.

Tyvärr förstod inte så många i min närhet heller.
Orkade jag inte träffas en dag möttes jag istället av sura miner och jag behövde hela tiden förklara mig.
Ville jag inte med ut och festa så var jag tråkig och helt galet deprimerad.
Dem förstod inte att jag var sjuk.
Då var jag inte så påläst eller erfaren som jag är idag, så jag tog bara åt mig skiten.
Trodde hela tiden att jag var felet.
Istället för att förklara för dem att jag inte pallade med vissa saker just då.
Tyvärr var det så mitt och Natashas samboskap slutade.
​Genom okunskap, stress och mitt mående.

Men nu började saker och ting lätta sig mellan mig och mamma efter allt.
Hon sa att jag kunde flytta hem till dem igen om jag ville.
Men visiten blev snabb.

Året blev 2016.
Jag fick tag i en lägenhet i Hanhals.
En superfin lägenhet och jag skulle få bo på egen hand för första gången.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös.
Under tiden jag bodde hos Natasha spydde jag bara enstaka gånger.
Men det skedde då och då.
Nu skulle jag vara helt ensam.
Klarar min ångest av detta?
Konstigt nog var det då jag fick växa som människa på riktigt.

Pröva mina vingar.

Skulle jag någon gång bli kvitt min bulimi så var det nu.
Jag hade bestämt mig.
Jag hade mycket kvar att jobba med.
Både med min skeva relation till mat och min egna självbild.
Det blev fortfarande väldigt mycket träning.
Dagar då jag inte orkade gymma tvingade jag iväg mig ändå.
Jag åt fortfarande mina antidepressiva och jobbade mycket.
Jag var verkligen inte rädd om min kropp även då jag inte spydde längre.

Jag började söka kärlek från alla håll och kanter.
Jag visste inte vad jag ville ha ut av det.
Kanske bara en trygg punkt?
Få bekräftelse?
Månaderna gick och jag hade blivit bränd ett flertal gånger.
Men vad gör det?
Efter att man har kysst ett par grodor, hittar man tillslut sin prins...

Fortsättning följer...

Jag ser mammas röda bil köra ut från vår parkering.
Hon skulle till jobbet, äntligen.
Nu var jag själv i huset igen.
Mina tankar snurrade i huvudet.
Jag hade ju försökt lova mig själv att sluta med mitt beteende.
Få ett stopp på bulimin.
Men så enkelt var det inte...
Så jag åt, i massor tills jag sprang och spydde.
Plötsligt hörde jag en bil köra upp på vår grusade infart.
Livrädd för att bli påkommen kikade jag ut genom fönstret.
Det var mammas bil...fan!
Hennes möte hade blivit inställt.
Min första tanke var:

"Jag är ju inte klar! Jag måste få upp allt!!"

Men det hann jag inte såklart.
Mamma kliver in och jag mår piss.
Ångest upp till öronen och det fanns inget jag kunde göra åt saken.

Jag ville inte göra mamma besviken igen.
Jag ville inte tillbaka till ätstörningsenheten.
Men...jag ville inte fortsätta spy heller.
Jag var trött på att svika mig själv.
Gång på gång.

Hur hela min ångestattack gick till vid ett sånt här skede är svårt att förklara.
Det är nästan som att hjärnan inte vill lyssna på kroppen.
För jag var medveten om att detta inte var bra för mig.
Hjärnan skriker nej medan kroppen gör det ändå.
När jag äntligen var påväg uppåt från min anorexia så väljer jag fel väg och kör käpprätt åt helvete igen.

Mamma och jag började tjafsa lite smått under denna tiden.
Istället för att lösa problemen så valde jag att flytta hem till pappa ett tag.
Jag var fast besluten att flytten skulle medföra en förändring.
Att jag skulle sluta skada mig själv och få tillbaka mitt liv.
Men nej.
Inget kunde få mig ur dessa vanor.

En dag kom Linda, pappas fru, fram och frågade mig:

”Evelina du har inte börjar spy va? Jag såg lite fläckar på toan...”

Jag frös till.
Det var ju jag men det kunde jag inte erkänna...
Jag svarade bara nej.
Hur skulle jag göra nu?
Dem hade koll på mig.

Desto närmare studenten vi kom, desto mer kände jag att jag ville hem till mamma igen.
Såklart hon skulle få uppleva dagarna innan sin minsta dotter tar studenten.
Så jag flyttade hem till henne och Magnus.
Där fortsatte spyorna.

Mamma kom på mig också...
Vi hade ett långt samtal en kväll vid köksbordet.
Hon började gråta när jag bekräftade vad jag höll på med.
Jag kunde inte ljuga för henne...
Men jag lovade att jag skulle sluta.
Det var lättare sagt än gjort...

Jag fortsatte ändå.

Men ett löfte jag hade gett mig själv var att efter studenten skulle jag inte spy mer.
Kroppen började verkligen ta stryk nu.
Jag kände mig jämnt yr.
Jag hade grymt stora kontrollbehov.
Jag kunde inte äta mat utan att tänka på om och när jag skulle springa till närmsta toalett.
Jag orkade inte mer...

Dagen kom då jag skulle ta studenten.
Jag var så himla taggad och lycklig.
Både på förändring och själva studenten.

Vi skulle hem till en klasskompis på frukost.
Man skulle själv ta med sig det man ville äta.
Jag hade packat in en nyttig fralla med skinka och ett tunt lager smör i plastfolie.
Jag tänkte att om jag inte ska kräkas denna dag, var jag tvungen att dra ner på maten.
En flaska skumpa korkades upp denna tidiga morgon.
Timmarna gick.
Nu var det dags att börja gå bort till skolan för klassamlingen, studentlunchen och utspringet.

Jag kommer verkligen ihåg hur nervös jag var inför lunchen.
Rädslan för att det bara skulle finnas "onyttiga" saker på tallriken.
För så fort jag åt någonting som inte var dietmat, kände jag att jag var tvungen och spy upp det.
Det ville jag verkligen inte idag.

Tallrikarna med mat stod framdukade på borden.
Vi satte oss och började äta.
All skinka och sallad åt jag upp direkt utan konstigheter.
Sen satt jag och petade lite i pastasalladen och pajen.
Jag var fortfarande livrädd över att äta vanlig mat.

Ingen av mina kompisar visste om min sjukdom.
Dem trodde bara att jag hade blivit frisk från anorexin.
Om det vore så väl...
Allt som rörde sig i huvudet på mig var mat, kräkning och träning.
Hets efter hets efter hets.

När lunchen var färdig taggade vi till inför utspringet.
Nu var det dags.
Den stora förändringen.
Mitt nya liv.
Allt var planerat.

"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeeeenteeeen.
FY FAN VA VI ÄR BRA!!"

En vecka efter studenten bosatte jag mig i Oslo.
Tillsammans med min storasyster och hennes kille, Simon.
Där skulle jag både träna och äta hälsosamt.
Jobba och tjäna pengar.
Jag hade bestämt mig för att bli mer social och spontan igen.
Men det allra viktigaste, jag skulle inte låta min bulimi fortlöpa.

Tiden i Oslo var bra för min sjukdom.
Jag kände inte att jag behövde spy.
I min storasysters sällskap var jag trygg.
Hon vet vad jag mår bra av.
Hon är min stora förebild.
Henne vill jag verkligen inte göra besviken.

Men tyvärr funkade inte Oslo för mig ändå.
Jag kände mig ensam.
Jag saknade Kungsbacka.
Jag saknade dem kompisarna jag hade kvar.
Jag saknade min familj.
Så jag flyttade hem efter några månader.

Mamma och Magnus gjorde om hela övervåningen till en lägenhet för mig.
Där trivdes jag.
Men det dumma var att jag var ensam där uppe.
Ingen hade koll på mig.
Detta gjorde det lätt för mig att bryta mitt löfte.
Jag började spy igen.

Fan vad besviken jag blev på mig själv.
Jag visste att när jag nu har startat detta mönster igen, skulle det bli svårt att sluta.
Jag hade såklart rätt.
Min ångest blev extrem

Min hals började göra ont för att jag hade stoppat ner fingrarna för mycket.
Mitt huvud gjorde ont konstant och jag var så himla yr.
Hjärtat pulserade snabbare.
Jag förstod inte vilken fara jag hade satt mig själv i igen.

Jag har en tendens till att gå in för saker till 110%.
Skulle jag gå ner i vikt blev det till en överdrift.
Skulle jag börja äta igen blev det till en överdrift.
Skulle jag träna blev det till en överdrift.
Det var allt eller inget.

Året blev 2015

Min kropp var mitt fängelse.
För att bryta mig loss försökte jag slå mig ut.
Slag efter slag.
Jag kände mig värdelös igen.
Men jag ville ha bekräftelse.
Att jag faktiskt dög för den jag var.
Jag behövde kärlek.

Jag hade bestämt mig för att sluta spy, igen.
Nu skulle träningen köras igång ordentligt.
Dietmat skulle käkas.
Cardio skulle köras.
Min kropp skulle kort och gott bli helt jävla amazing.
Nu skulle svetten få rinna...

Fortsättning följer...