NU SKA JAG BERÄTTA...

Vad händer? Hur mår jag? Vem är jag? Hur blev 2019? Vad är planerat 2020?

Ja ni, det är mycket just nu haha...

2019 var till en början ett väldigt bra år. Jag och Joel var utvilade efter en härlig Thailand resa och var pigga inför 2019. Jag studerade fortfarande till inredare, jobbade som VM och säljare på Tommy Hilfiger Avenyn, hade börjat starta upp "Inredningskanalen" med Natasha och skulle i vår praktisera på Ikeas "Comunication & Interior design" avdelning. Vilket ledde till att jag sa upp mig från mitt jobb på Tommy Hilfiger, gjorde min praktik på Ikea och började sedan jobba på lager för att få mer tid med "Inredningskanalen".

Lagerjobbet var monotont, ingen större utmaning, men jag såg det bara som en tillfällig lösning. Så det skulle fungera tänkte jag. Sommaren började smyga sig på. Det var en fredag i juni, jag hade precis haft lunchrast på lagerjobbet och gick tillbaka till min truck i laddningsrummet. Alla andra hade redan åkt iväg och jag började backa ut. Tillslut känner jag en sån smärta jag aldrig tidigare har känt. Jag släpper gasen på trucken och kör snabbt framåt igen. Jag har klämt foten mellan min truck och trucken bredvid. Nu är den bruten tänker jag direkt. Jag kunde inte stå på den, jag var livrädd och i chock. Det var ingen annan i närheten, så jag fick backa ut igen, ståendes på ett ben, med andan i halsen. Jag fick tillslut hjälp och blev körd till akuten av min chef. Kungsbacka sjukhus är inte direkt kända för att vara bra. Jag blev uppropad av en sköterska och kom hoppandes på ett ben mot henne. Hon vände ryggen mot mig och snabbade sig fram genom korridoren, medan jag kämpade mig fram på ett ben i försök om att hålla samma tempo. In kom jag till läkaren och hon ville att jag skulle beskriva vad som hade hänt, vilket jag gjorde.
Hon sa ganska surt: "Det är fredag idag och våran röntgen är inte öppen, så jag vet inte vad du vill att jag gör här? Isåfall får du åka ner till Varberg och bli röntgad om du nu vill det."

Jag svarade: "Jaha så du tycker jag behöver röntgas?".

Hon svarade: "Det vet jag inte, jag har ju inte sett dig gå än".

Jag svarade: "Ahh...jag kan ju gå så du får se om det är det du vill?"

Hon svarade: "Ja det kan du ju göra..."

Jag ställde mig upp och kämpade mig igenom stegen.

Hon sa: "Ja den är ju nog inte bruten iallafall, men som sagt vi kan inte göra något här. Du får isåfall ta dig till Varberg om du nu vill röntgas."

Jag svarade henne ganska argt: "Jag vet inte om jag borde röntgas, det är ju därför jag är här? Vad tycker du? Vill du känna på foten??"

Hon nickade och petade lite lätt på min fot.

Hon sa: "Ja alltså jag kan inte säga vad det är som har hänt i foten men om du vill så kan du ju åka ner till Varberg. Annars ät smärtstillande under helgen och ta dig hit på måndag istället."

Jag nickade och hoppade där ifrån, förbannad och trött på sjukvården.
Vilken jävla läkare, snacka om att få sin legitimation i cornflakes paketet...

Mamma körde mig och jag var hemma den helgen, med foten i högläge och knaprade smärtstillande.
Jag röntgade mig senare på måndagen och dem sa att alla ben var hela och att jag bara behövde vila. Månaderna gick och jag blev tillslut sjukskriven, då det gjorde ont i foten varje gång jag tog ett steg.

Under sommaren spelade vi in våra avsnitt till Inredningskanalens serier. Mycket stress, men så roligt att få göra om hemma hos helt okända människor. Vi var i Sollentuna hos Enya, i Eskilstuna hos familjen Nilsson, hos Natashas syster Esther i Kungsbacka och hos min syster och hennes man i Frölunda.

Hösten kom och jag fick tillslut säga upp mig från lager jobbet. Att stå upp och gå i stålhätta skor 7-16 varje dag gick inte med min fot. Jag sökte istället några enstaka kurser inom företagande på NTI skolan. Jag fick gå till sjukgymnast x antal tillfällen, utan förbättring. Hon var grym dock. Berättade för mig att oavsett om mina ben i foten inte var brutna så har foten fått sig en rejäl smäll. Mina ledband i foten var skadade och skulle ta längre tid att läka än ett brutet ben. Hon skickade en remiss till IFK kliniken i Göteborg. Där fick jag nu i vintras göra en magnetröntgen och dem berättade för mig att ledbanden hade fått sig en smäll och att det tar tid att läka. Jag skulle återkomma i sommar igen om det fortfarande inte har blivit någon förbättring, samt att jag fick gjutna inlägg för att stötta foten under tiden.

Under denna perioden gick vi också igenom en fruktansvärd sak inom familjen. Detta kan jag tyvärr inte gå in på, men det var något jag aldrig trodde man skulle behöva vara med om. All stress och ångest har byggts på hög och nu i höstas/vintras och det har blivit för mycket. Jag tog beslutet igår om att jag tyvärr inte kommer kunna fortsätta på Inredningskanalen, då jag behöver struktur i mitt liv nu. Ett måndag till fredag jobb, rutiner och enbart en sak att tänka på. Att plugga, jobba extra på Tommy Hilfigers två butiker, försöka driva igång Inredningskanalen och i allt detta bearbeta det som har hänt i familjen. Det är omöjligt.

Sorgset beslut, men jag måste tänka på mitt välmående och min framtid. Nu är planen att börja jobba heltid någonstans och enbart ha det att fokusera på. Jag behöver rutiner och struktur i mitt liv just nu.

Det blev ett långt, ganska öppet och ärligt inlägg...men nu vet ni läget. Jag har bortprioriterat bloggen, nu vet ni varför. Kommer säkerligen bli lite mer inlägg här inom snar framtid, då jag älskar att skriva och ta bilder. Men jag kommer inte lova något, time will tell. Inläggen dyker upp när dem gör det.

Hoppas ni får ett fantastiskt 2020, vi hörs av snart igen!

Gillar

Kommentarer